En dimmig morgon på solrosfältet

Den här hösten tillbaka som frilans igen, även om det var ofrivilligt, har verkligen rivstartat! Jag jobbar som aldrig förr och bollar diverse olika projekt samtidigt. Projektledning har aldrig varit min bästa sida. Jag är en kreatör och kastar ofta samtliga bollar upp i luften på samma gång. Sen fångar jag dom bäst jag kan. Blir trött på hur mitt huvud kan hoppa mellan projekten stundtals. Eller hur många mail, sms och webbfönster som kan vara halvskrivna utan att jag gjort klart. Kan på riktigt gå ifrån datorn mitt i en mening för att göra nåt annat. Så kommer jag tillbaka ett tag senare och kan i bästa fall slutföra det jag började med.

En morgon efter lämning på skola och förskola när dimman fortfarande låg tät stannade jag till hemma, hämtade jag en sekatör, kameran och åkte vidare till ett av alla solrosfält vi har här i närheten.

Där och då hade jag ingen deadline som knackade mig på axeln. Där och då var det total frihet jag kände. Där och då var det början på något nytt och osäkert. Något nytt och spännande. Där och då fanns alla möjligheter.

Och dom finns där fortfarande, bara det att nu har jag inte tid att spontanåka till ett dimmigt fält och fota för att jag har lust. Nu ska det levereras till kunder, egna projekt utvecklas vidare, bokföring ska göras och allt där emellan. Saknar absolut kollegor och att byta miljö och jobba någon annanstans än från kontoret hemma. Men nu trivs jag ändå rätt bra med allt. Behöver bara projektleda mig själv lite mer än jag gör så kanske jag har en bättre överblick av alla delar. Är ändå imponerad av hjärnans kapacitet att ha koll på vitt spridda grejer samtidigt.

Men, innan inlägget blir lika spretigt som min hjärna får jag nog avsluta.

Testar bädda in en reel jag la upp på instagram från den morgonen ↓ Får se hur det funkar.