Om att misslyckas | Anna María Larsson

Jag lyssnade på senaste avsnittet av Livet med Gabi och Sandy . Det är förövrigt en otroligt mysig / smart / peppande podd där jag känner mig lite som att jag sitter och snackar med mina kompisar. (Fast jag lyssnar ju bara, men känslan är den!) Kanske är det avsaknaden av den här typen av konversationer i mitt liv ATM, det är det säkert. För kan seriöst knappt minnas senast jag hade tid att få sitta ostört och prata med andra vuxna på detta sättet. Men dom får mig att fundera på grejer . Sen att jag inte riktigt kan formulera mig efter är en annan femma. Så vi får väl se om jag lyckas få ihop min analys/reflektion, eller vad det nu är jag ska försöka göra, som jag tänkte innan jag satte mig för att skriva det här inlägget.

I alla fall.

I avsnittet pratade dom om att misslyckas . Vad är att misslyckas egentligen? Vi ser nog alla olika på vad som är ett misslyckande och inte. En intressant grej som är viktigt att tänka på. Att misslyckas är också en klassfråga (såklart!) Det är ett himla privilegium att kunna misslyckas och att det misslyckandet liksom inte påverkar ens liv. Så alla entreprenörer där ute som har massa misslyckanden bakom sig innan dom startade det där miljonbolaget har ju haft möjlighet att kunna misslyckas. Gäller såklart inte alla och jada jada, orkar inte disclaima allt. Men nu gör jag det ändå 🙃 Ja, ni fattar säkert.

Och i detta börjar jag fundera på när jag har misslyckats. Och vad är min definition av att misslyckas? Jag tror jag ser på misslyckande som att det är en ganska stor grej. Misslyckas man så går något i princip åt helvete. Och det har det nog aldrig riktigt gjort för mig. Alltså gått helt åt helvete. Jag har tagit fel beslut i livet och jag kanske ångrar saker. Absolut! Men det ser jag inte som ett misslyckande. Jag kan naturligtvis "misslyckas" med att vara i tid. "Misslyckas" med att baka med surdeg. "Misslyckas" med ett DIY projekt jag gör. Men det ser jag mer som att något inte gick som jag hade tänkt att det skulle göra. Och att jag bara fick lösa det på ett annat sätt. Så absolut inte ett misslyckande.

Men, en grej jag däremot tänker om att misslyckas är att jag är skiträdd för att göra det. Trots att jag själv känner att jag aldrig har gjort det på riktigt. Egentligen sjukt ju. Och det hindrar mig från att göra saker. För tänk OM jag misslyckas. Då är det bättre att låta bli. Det är som att min kropp säger till mig att är jag inte bäst på något så vill jag inte göra det. Och det känns såhär på pappret som en typiskt dålig egenskap. Att ge upp innan jag ens försökt. Så dumt!

Gabi och Sandy nämnde i podden att dom båda nog är mer rädda för det potentiella misslyckandet innan det sker än när det väl händer. Och det kan jag nog hålla med om! Och i mitt fall känner jag nog då att det kanske inte ens definieras som ett misslyckande utan mer en lärdom kanske?

Jag har flera grejer jag tänker att jag vill göra i mitt företag, men jag gör dom bara inte just pga att kanske misslyckas. Så jag vet inte om jag vill komma någon vart med detta svammel mer än att jag kanske kan få in i mitt huvud att jag bara borde våga prova i alla fall. För det är okej att göra något som sen inte blir som jag tänkt mig. Och det behöver kanske faktiskt inte vara ett misslyckande. Och om det skulle vara något som misslyckas så är det ju inte hela världen. Och en himla lyx att kunna misslyckas.

Så kontentan av detta?

1. Lyssna på podden ! Finns massa bra avsnitt!

Och 2. Jag ska våga göra något utanför min comfort zone. För vad fasen gör det om jag misslyckas? Inget! Det är mer känslan av att eventuellt misslyckas som skrämmer mig än att faktiskt göra det. För uppenbarligen har jag vad jag kan komma på nu aldrig fuckat upp något så rejält att jag vill kalla det ett misslyckande.

Vad tänker ni om misslyckande? Var på skalan är ni av definitionen av ett misslyckande?

Tack och hej från mig.