Om att springa | Anna María Larsson

Jag tänkte på det här med löpning nu. Jag har sprungit i perioder av mitt liv. Sprungit Midnattsloppet några gånger, åkt med ett gäng kompisar och sprungit Vasastafetten ( 2013 , 2014 & 2017 ), Bellmanstafetten, Vårruset och lite sånt där. Aldrig sett mig som en person som springer. Men uppenbarligen har jag ju sprungit. Och nu i augusti är tanken att jag ska springa Midnattsloppet (10 km) igen och så ska jag springa Convinistafetten (5 km) med jobbet. Så i sommar (våren också, men den försvann innan jag hann ta mig ut) var planen att jag skulle börja springa igen. Nog har jag sprungit lite, men alltså.

Vad jobbigt det är att springa!?

Och att försöka hålla ett tempo som jag gjorde förr. Hur orkade jag ens? Sprang en runda och tänkte försöka hålla ett 5:15 tempo. Som var liksom nåt slags snitt-tempo jag brukade springa i förut. Kommer aldrig gå i en mil i dagsläget. Det kan jag lova!

Jag har alltid tänkt att jag nog sprungit som folk gör. Men jag har nog bara umgåtts med snabba människor. Synd.

Ångrar nu att jag inte uppskattade min snabbhet då. För skulle jag springa nu som jag gjorde då skulle jag vara stolt. Håll tummarna att jag ens kommer runt den där milen.