Gravid v.15 → v.18, magen och hur jag mått

För mig har det faktiskt tagit ett bra tag att greppa det faktumet att jag är gravid och att Philip och jag ska bli föräldrar. Oklart om jag ens har greppat det nu om jag ska vara ärlig. Hur som helst är det såklart väldigt spännande och jag kan knappt hålla mig tills jag får lära känna den här mini-personen och träffa hen för första gången. Jag tänkte vi skulle hoppa lite tillbaka i tiden och de första veckorna av graviditeten.

I skrivande stund är jag i v.22, så jag tänkte att vi skulle komma ikapp, så att ni får hänga med hela vägen. Det betyder att nu blir det lite tätare mellan de här inläggen, annars tänkte jag att vi tar ett var fjärde vecka tills barnet är här.

[caption id="attachment_13151" align="alignnone" width="2000"] Magens utveckling v.15 - v.18[/caption] Magens utveckling Såhär har magen vuxit från v.15 till v.18, och där i vecka 15 tror jag mest det var mina tarmar som var svullna så inte mycket till mage där. Tyvärr tog jag ingen bild innan jag blev gravid, hade ändå varit fint att ha något att jämföra med för jämförelsens skull bara. Jag är rätt liten, har alltid varit liten och jag har om jag ska vara helt ärlig varit ganska så skrämd över att min kropp ska ändras. Jag gillar att ha kontroll och att bli gravid och ha ett barn som växer i magen är verkligen utom kontroll för min del. Men, nu när jag är mitt i det känner jag mig rätt cool ändå vilket jag är glad över.

I vecka 17 skaffade jag mig mitt första par gravidjeans också. Himla skönt plagg ändå! Fram tills dess fick ett gummiband i knapphålet funka bra, men här någonstans pallade jag inte längre att ha kläder som satt åt. I de här veckorna kunde jag ganska enkelt även gömma magen med lite större tröjor bara. För här var jag verkligen inte sugen på att folk skulle titta på mig och min mage eller granska min graviditet och liksom gulla med mig som jag ändå har fått en känsla av att folk gör . Förmodligen bara hormorner för människorna runt mig har varit himla förstående och det är mest jag som byggt upp senarion i mitt huvud.

Mående Under de här veckorna hade jag precis kommit ur den värsta extrema tröttheten. Alltså, jag har hört att en blir trött av att vara gravid, men jag kunde liksom inte föreställa mig den totala tröttheten som slog mig varje kväll. Jag däckade i soffan och vaknade med en känsla av att jag var skrynklig och hade ingen aning om vad klockan var. Jag är i vanliga fall provocerande morgonpigg och har alltid studsat upp ur sängen på morgonen. Men nu har jag inte alls haft någon större lust att stiga upp ur sängen.

I övrigt mådde jag himla bra de här veckorna. Nu hade dessutom mina små attacker av illamående på kvällarna lagt sig, vilket känndes väldigt skönt. Jag är otroligt tacksam att kroppen fungerar som vanligt och att jag känner igen mig och hur jag mår. Däremot betydligt mer lättprovocerad och jag har stört mig på folk. Jag som vanligtvis ser mig som en tolerant och förstående person.

Övrigt Den här tiden var jag rätt orolig. Jag kunde inte helt slappna av och var nojig över att något inte skulle vara rätt med barnet. Min mage kändes liten och jag undrade ibland hur det ens kunde växa något där inne när jag känner mig ganska mycket precis som vanligt. Borde jag inte känna något mer liksom? Väntan till rutinultraljudet var superlång men försökte samtidigt finna mig i att bara vara och lita på att allt var som det skulle.

♡ Följ mig gärna på Bloglovin’ , Instagram , Pinterest & Facebook