600 dagar | Anna María Larsson

Det här med att få sova. Nåt jag bara tog för givet innan barn. Såhär gick det till förut. Jag var trött, gick och la mig, somnade relativt snabbt och sov sen hela natten för att sen vakna av mig själv strax efter 06. Så, inget mer inget konstigt med det. Jag har alltid varit morgonpigg och liksom njutit av att gå upp tidigt och se världen utanför vakna till liv. Men med barn har jag fått omdefiniera vad dels trötthet är, vad tidigt är och att jag är morgonpigg.

Och att prata om sömn måste vara något av det mest tröttsamma (ha! pun intended) man kan göra. Men ändå så gör man (jag) det. För det är liksom hela ens värld om man inte får sova. Och sovit har jag inte haft chansen att göra på väldigt länge.

Men så här om dagen. Mina föräldrar var hemma hos oss och la barnen när Philip och jag gick ut och åt mat på restaurang och såg en bio. Otroligt att få göra det! Vi kom fram till att det var år + sen det hände sist.

Men det som hände var att Björk inte vaknade på hela natten. (Natten tog dock slut vid 05.) Men bara det faktumet att hon sov utan att vakna!!! 600 dagar in i hennes liv sov hon sin första hela natt. Det är otroligt!

Sen att det inte alls har fortsatt så är en annan femma. För efter det blev båda barnen sjuka och Björk håller på att få sina två sista tänder. Men skit i det! Jag greppar halmstrån här! Och att jag liksom kan se ljuset och att det finns en annan tid än att ha någon som är vaken flera timmar varje natt och bara inte vill sova. Det känns hoppfullt.