Appreciation post till alla föräldrar där ute

Nä men alltså. Så lite jag visste om hur det är att vara förälder innan jag blev en. Jag kan ibland stanna upp och känna - Varför i hela fridens namn har jag inte visat mer uppskattning och beundran för andra föräldrar tidigare?! Alltså. Alla mina vänner, kollegor, grannar och fölk i min närhet som har ett eller flera barn. Jag bugar djupt och applåderar er alla. Det är så mycket mer på alla sätt än jag någonsin kunnat tro.

Ibland fattar jag inte hur andra får ihop det. Jag ska erkänna att det gör då sannerligen inte alltid jag / vi. Det är konstant som att man ligger strax bakom någon i ett (evighets)långt marathonlopp. Och springer jag förbi i innerkurvan blir jag snart omsprungen av nästa på utsidan.

Och att prioritera och ta bort saker ur livet är jättesvårt. Jag vill så mycket! Allt från alla idéer som jag drömmer om att göra. Eller gå den där kursen, snickra ihop den där grejen, sticka, ta ett glas vin med en kompis, se film, gå på restaurang till att hinna tvätta mina kläder, duscha och tvätta håret. Det är inte för inte jag gillar att ha keps eller mössa.

Vad är hemligheten? Går det ihop för folk? Är det tvåbarnschocken? Sömnbristen? Kommer jag få sova igen? Och nu är ändå Philip föräldraledig. Hur får man ens ihop det med två heltidsjobb?

Hatten av för alla oss som kämpar på där ute. Fan vad ni är bra!