Dinosauriekalas i Tyresö | Anna María Larsson

All heder och cred åt alla solo-föräldrar där ute. I helgen har jag varit själv med barnen och igår körde jag själv med dom till Tyresö för vi skulle fira Noah som fyllde 4 år. Dryga 10 mil enkel väg. Det känns svårt att tro men jag var för bara nåt år sen ganska obekväm med att köra bil. Och framförallt obekväm med att köra bil i Stockholm. Men det är ju verkligen en vanesak. Nu kör jag bil exakt hela tiden. Och som igår. Köra över 20 mil själv med två barn. Och inga skärmar inblandade heller. Känner mig typ stolt?!

Det är så mysigt att gå på kalas tycker jag. Sanna hade gjort helt fantastiska dinosaurie-hattar till alla gästerna. Otroliga! Sanna är otrolig! En av många talangfulla kompisar jag har. Lyllos mig!

Kalas är en himla fin grej och särskilt typ släktkalas. Eller att som kompis få vara med på släktkalas. Det är så personligt liksom.

Blev väldigt pepp på att börja förbereda för Eddas kalas nu också. Hon har sett någon superavancerad tårta fylld med godis och någon särskild glassyr på plus ett enhörningshorn av en glasstrut på toppen. Den var säkert också fylld. Får se hur det blir med tårtan. Sno ihop lite dekorationer eller nåt annat pilligt kan jag. Men den där fantasitårtan är jag nästan lite rädd för. Och så var det där med tiden ju. Haha. Sikta mot stjärnorna så kanske jag i alla fall lyfter från marken, eller hur är ordspråket nu igen?

På väg hem från Tyresö stannade vi och åt på Max. När båda satt relativt lugnt och åt så kände jag så himla mycket att ”det här är mitt gäng”. Det var en sån fin känsla på nåt sätt. Att vi, jag, Edda och Björk var/är världens bästa team. Oövervinnerliga på nåt vis. Det var väldigt fint att få känna så då jag i mycket tycker att jag sliter och kämpar utan att kunna njuta i stunden av det som är livet just nu.

Och idag fortsatte mitt solo-föräldrarskap också. Edda vaknade med nackspärr så det blev ingen förskola för henne utan vi fortsatte vårt superhäng / supergäng en dag till. Jag som tänkte komma ikapp allt jag försummat under helgen. Vika tvätt, dammsuga, plocka undan. Plus dom där obesvarade mailen som ger mig dåligt samvete. Men hey, ny dag, ny chans att komma ikapp en annan dag. Kanske i morgon? Jag packade med mig pastasallad från i fredags och cyklade till en lekpark med barnen i stället. Det var jättehärligt.

Oklar riktning det här blogginlägget tog. Men mer spännande är inte livet just nu.