Coronadagboken #1 | Anna María Larsson

[caption id="attachment_17347" align="alignnone" width="564"] källa [/caption] Den här tiden. Så himla märklig på alla sätt. För mig har den en extremt tydlig början. Den 8 mars dog mormor. Den 9 mars fick min farmor en stroke och åkte in på sjukhus. Sen kom Coronan och lamslog allt. Det var som en tsunami som kom och slog allt undan mina fötter. I någon slags lösningsorientering och naivitet så bokade vi biljetter till Island för att kunna ha en begravning. Men den blev såklart inställd. Vi hade en kistläggning på Google Hangout. Märkligt, men fint.

Vi alla är hemma mest hela tiden. Edda går på förskolan ibland. De dagar hon är helt symptomfri. Men de kan jag räkna på mina händer. Vi båda försöker jobba så gott vi kan. Det går sådär. När det känns som att hela Sverige helt plötsligt har massa tid över och sätter surdegar, rensar garderober och putsar fönster pga korttidspermitteringar sliter vi som aldrig förr. Att sköta två jobb och en frisk men snorig snart tvååring är nåt helt annat. Dygnet har inte fler timmar än vanligt och jag har aldrig önskat mig en tidsmaskin mer än nu.

Jag saknar socialt umgänge, jag saknar att inte kunna röra mig fritt, jag stör mig på folk som inte bryr sig och jag är rädd för vart det här ska sluta. Jag känner att jag nog inte alls har insett vidden av vad det vi är mitt i just nu. Eller är vi ens mitt i? Vi kanske bara är precis i början av något väldigt stort?

Bilden på den där vinkande björnen kan kännas himla märklig i sammanhanget, men någon bild behövs ju och en vinkande björn i sig är väl ganska märkligt vilket ändå passar ihop himla bra med allt märkliga nu.

☆ Jag finns också på Bloglovin’ , Instagram , Pinterest & Facebook