Coronadagboken #2 | Anna María Larsson

Det är som dag och natt när Edda är på förskolan. #nojinx, tre knack i bordet och så vidare. Men vilken skillnad det är på vardagen när Philip och jag hinner jobba mot när Edda var snorig, pigg och hemma. Är väl kanske en självklarhet. Men det har varit himla påfrestande att vara så tätt på varandra som vi ändå är nu. Gränsen mellan jobb och ledighet är liksom diffus och det är svårt att skilja på vardag och helg.

Vi har småtjafsat en del och om du följer mig på instagram ( @dnilva ) har jag redan berättat om att Philip kom hem med en samsbukett . En bukett blommor som betydde att från och med att de kom in i lägenheten skulle vi vara sams. De funkade förvånansvärt bra!

Mitt humör och mående pendlar upp och ner. Ena dagen känner jag otrolig jobbpepp och vill ta tag i allt! Jag tänker att det är nu jag ska skriva en bok, göra projekten som har varit liggande, rensa upp i mitt materialförråd och så vidare. Så kommer nästa dag och slår mig i magen med självtvivel, ekonomisk panik och noll lust. Jag är ganska övertygad om att jag inte är själv med att känna allt och ingenting. Jag vet inte, men det känns som att mina känslor är så mycket mer nu.

Idag sprang jag mitt på jobbdagen också. Enligt runkeeper är det tredje gången jag springer i år. Som ni förstår är jag en otroligt aktiv löpare. Vill ge mig själv en mental klapp för att jag ändå gjorde det. Påminn mig gärna om att detta är något jag mår bra av. Även om jag just nu mest känner att jag kommer kräkas upp ramslökspeston jag åt till lunch.

Idag var en sån där skitdag i ärlighetens namn, men den får vara slut när dagen är slut.

Och nu innan jag publicerar inlägget har det gått en natt och det känns genast lite bättre. Toppar och dalar som sagt.

☆ Jag finns också på Bloglovin’ , Instagram , Pinterest & Facebook