Ett minne från en lektionssal i högstadiet

Vi hade NO-lektion i rummet längst bort i den där gula lång smala korridoren med gult lysrörsljus. Utmed väggarna i lektionssalen stod det glasskåp fulla med konstiga flaskor, mikroskop och märkliga verktyg som vi aldrig fick använda. Labbrockar och skyddsglasögon hängde på krokar längs med väggen. Idag skulle vi få tillbaka våra prov som vi hade skrivit för någon vecka sedan. Jag var rätt säker på min sak, hade en bra känsla i magen om att det hade gått bra på provet. Jag hade pluggat och jag kunde det jag behövde. Det kändes bara bra helt enkelt. Det brukade göra det för jag hade ganska lätt för att lära mig nya saker, men ville ändå inte lämna något åt slumpen. Jag ville kunna allt och få högsta betyg. För det var det jag trodde krävdes av mig.

Jag, Hanna, Sanna och Madde satt som vanligt bredvid varandra på bänkraden näst längst bak. Läraren delade ut våra prov. Med baksidan upp, så ingen annan skulle se vad en hade fått. Jag vände upp mitt prov och tittade på mina poäng. Läste igenom alla frågor igen och kollade vad jag hade missat. Vänder mig mot mina kompisar och vi börjar genast att jämföra vad vi fått på varje fråga. Där, på ett ställe där jag inte hade full poäng hade Sanna fått det. Jag funderade på vad jag hade missat och vi jämförde vad vi hade skrivit. Vi hade skrivit exakt samma sak! Bara den lilla skillnaden att jag hade fått 3 poäng på frågan och Sanna hade fått 6 poäng... Här måste ju läraren ha missat tänkte vi. Och om jag kunde få de där 3 poängen ytterligare skulle jag ju komma över betygsgränsen och få ett högre betyg på provet. Yes! Jag såg min chans att låta läraren rätta till sitt misstag. Tog med mitt och Sannas prov och gick fram till katedern och läraren. Så sa jag:

-"Vi har skrivit samma svar på en fråga här. Men jag har bara fått 3 poäng och Sanna har fått 6 poäng."

Jag såg framför mig hur läraren skulle rätt till misstaget och mitt betyg skulle segla upp en nivå. Men så svarar han.

-"Ja, men jag vet ju att du kan så mycket bättre."

Så log han något slags leende som jag förmodligen skulle tolka som ett leende man ger någon när en precis har gett någon beröm och en komplimang. Jag blev så himla paff! Va?! Vi svarar samma sak på en fråga men får olika mycket poäng. Så kan det väl inte funka?! Men så tänkte jag ändå att "Ja, han tror ju på mig och tycker att jag är duktig men att jag borde kunna mer. Ja och så är det väl säkert... Jag får svara bättre på nästa prov helt enkelt." Jag gick liksom bara därifrån och accepterade det.

HALLÅ DÄR vill jag skrika till mitt 14-åriga jag. DET ÄR INTE OKEJ!

Jag kan tänka tillbaka på det här ögonblicket ibland och bli så irriterad. Irriterad på det faktumet att en lärare bedömer så olika baserat på VEM det är som skriver ett prov. Men också besviken på mig själv. Att jag bara accepterade det och var tyst. Sa inget. Och då blir jag mer irriterad när jag tänker på alla andra gånger jag inte sagt något när jag tycker att jag har blivit felaktigt behandlad bara för att jag ska vara en duktig flicka ...