Året var 2002 och jag gick i nian på Björkvallsskolan. Jag var liten, spinkig och låg ljusår efter mina kompisar vad gällde kvinnliga former och bröst. Jag spelade fotboll på min fritid, jag hängde med mina kompisar, gjorde mina läxor och var nästan för snäll för mitt eget bästa. Åren innan ville jag absolut inte sticka ut. Att inte synas eller höras var bäst. Helst ville jag köpa precis likadana kläder som alla andra hade. Helst skulle det vara märkeströjor, gärna från SVEA och de skulle handlas på Holmlunds på gågatan i Uppsala och jeansen skulle komma från Levi's. Men jag fick inte de kläderna av mina föräldrar och att köpa ett par jeans för mer än ett barnbidrag var liksom inget alternativ. Så av någon slags kombination av att inte behöva göra av med alla mina pengar på ett par jeans och att jag fortfarande handlade kläder på barnavdelningarna (på grund av att allt annat var för stort på mig) så fick jag vara lite påhittig. Jag sydde om gamla jeans till kjolar. Jag tog min lillebrors gamla tröjor med tryck på (som han hade när han var typ 8 år) och använde som tighta magtröjor. Allt skulle ha en färg. Gärna så det nästan skar sig. Rosa manchesterjeans, blå pikétröja med små broderade bilar på (snodd från min lillebror) och en turkos kofta över. Ledord var tight och kort. Mina tre bästa plagg när jag var 15 ✌ Rosa manchesterbyxor ✌ Kort jeansliknande jacka (som jag köpte på h&m avdelningen Impuls, lyckan i att passa i något därifrån !! ) ✌ Svarta supertighta savanna-byxor från Axara. Här handlade typ alla tjejer sina tightaste byxor med synlig gylf. Skuttade av glädje när de äntligen fick in byxor som passade på mig (även om jag fick fylla ut med långkalsonger så att de skulle vara riktigt tighta). Om jag kunde säga något till mitt 15-åriga jag hade jag nog sagt åt mig själv att det är ok att sticka ut och vara lite annorlunda. Det är ok att inte alltid göra som alla säger. Våga, ingen kommer att hata dig lika mycket som du själv kommer ångra dig att du inte just vågade. Det här är en del av ”Berätta om”-julkalendern av Emily Dahl.