När det inte blir som det är tänkt

Nu skulle jag egentligen ha varit på Island. På måndag skulle vi haft begravning för amma . Men nu är jag kvar hemma och det blir ingen begravning. På grund av Corona, risken för smittspridning, reserestriktioner och allt. Nu blir det kistläggning (bara liksom själva delen där de stänger kistan) som planerat, men utan oss.

Jag är verkligen inte en van begravningsbesökare. Men på Island har man (kanske samma sak gäller i Sverige, jag vet inte alls) kistläggning för den närmaste familjen. Kistan är då öppen och man kan ta ett sista farväl. Jag tyckte det var väldigt fint på morfars kistläggning att han låg där i kistan och jag kunde se och röra vid honom en sista gång. Men nu blir det inte så med amma. Eller. Det blir av, men utan oss. För det går självklart inte att vänta hur länge som helst. (Ursäkta det lite absurda i nästa mening.) Liken blir bara fler och fler och var ska man liksom förvara dem? För folk fortsätter ju att dö trots att läget i världen är att allt är på paus (typ). Så vi får vara med via Hangout Meet. Bara det känns ju också så knäppt, men också tack tekniken för att det förhoppningsvis går.

Detta är så märkligt och jag har verkligen inte accepterat att amma inte finns längre. Stötvis kommer det till mig. En liten pil av verklighet som träffar mig snabbt och hårt. Det gör ont i mig att jag inte kan få ett avslut nu.

Själva begravningen blir senare, nån gång. Det får vi se. Kanske i slutet på sommaren / början på hösten.

Fan alltså.

☆ Jag finns också på Bloglovin’ , Instagram , Pinterest & Facebook