Om att ta stora beslut | Anna María Larsson

Helt sjukt egentligen, men för över ett år sedan skrev vi på och köpte hus. Ett obyggt radhus mitt ute i skogen. Det fanns egentligen bara några 3D skisser och en planlösning. Som jag sa tidigare har nog alla känslor känts i den här processen och jag har haft ganska svårt att prata om den här flytten med någon. Jag lider av extrem separationsångest till Stockholm och ALLT här. Så om jag inte säger det högt så kommer det inte hända har min hjärna tänkt. Men missförstå mig rätt! Jag har också känt väldig pepp på hela den här flytten. Annars gör man ju inte det. Men kanske är det också lite så att det här beslutet var tvunget att bli. För om man inte testar så vet man inte om det är rätt. Och både Philip och jag har tänkt att vi nog snarare är husmänniskor som bor utanför en stad än stadsfolk som bor och trängs inne i en stad. Men sånt vet man ju egentligen inte innan man provar.

Jag är dessutom väldigt dålig på förändringar. Jag gillar när saker är som dom alltid har varit. Det är tryggt. Känner ibland att jag måste lura mig själv för att göra större förändringar, eller liksom chocka mig själv med en plötslig stor förändring. Och nu är det liksom så att den här enorma förändringen är här. På riktigt.

Att detta ska bli min kommande utsikt från vårt vardagsrum känns smått otroligt. Kontraster alltså. Är det här nåt ni vill läsa om föresten? Har velat blogga och berätta om allt, men inte hittat orden riktigt. Nu när jag själv kommit ikapp mina känslor så känns det lättare att dela med mig av allt. Om ni vill alltså.