Surdegen och jag - en av och på relation

I februari 2021 bakade jag för första gången med surdeg . Vi har haft en av och på relation sen dess. Det började intensivt och var det enda jag kunde tänka på. Men surdegen ville annat än jag. Så intresset svalnade. Men den matades då och då. Gav mig hopp ibland om att det kunde bli något för att i nästa stund inte ge mig något tillbaka alls. Den fick följa med på semestern till Halmstad och var väl trevlig, men inte mycket mer. Jag följde aldrig några särskilda instruktioner utan gick mest på känsla. En känsla som jag inte ens visste hur den skulle kännas. Baka mycket säger dom så lär du dig. Lär känna din surdeg.

Men jag tror inte den ville lära känna mig alls.

Tiden gick och jag som har väldigt svårt för avslut och separationer kände att det kanske trots allt var dags. Men jag var inte säker. Inte helt. Vi flyttade och livet vändes lite upp och ner. Surdegen följde med men blev lämnad rätt ensam. Jag tittade på den ibland, men kände att tiden inte fanns för oss. Inte nu.

Så för någon månad sen började min bror Hannes prata om surdeg, om han kanske skulle testa det.

Det var min räddning.

För om Hannes bara börjar nörda ner sig i något så gör han det ordentligt. Och det var precis vad jag behövde. För innan jag ens hade försökt väcka min trötta surdeg till liv och återuppta vår relation där vi lämnade varandra hade han bakat finare och bättre bröd än jag någonsin gjort.

Och då blev det lätt. Vi gjorde slut. Jag dumpade den. Fick en ny liten burk från Hannes.

Jag bakade med Hannes på FaceTime, han var med i varje steg jag gjorde och kunde förklara sånt som jag inte hade fattat innan. Tack för att han jobbar med att forska och analysera saker. Sånt som jag absolut inte har ork till. För nu kunde han förklara exakt vad jag skulle göra. För det är inte lätt att gå på känsla om man inte vet vad man ska känna.

Och på mitt tredje bak med min nya surdeg hände det. Den lilla lågan i mig tändes igen och glädjen är tillbaka. Det enda jag vill göra är att äta och baka bröd.

Det finns så mycket att förfina och förbättra och jag lär mig än, men att få bara vara i min bakbubbla är otroligt. Det är nästan läkande. Terapi. Och att belöningen är att äta ett jävligt gott bröd, nej men det är otroligt.